Det fanns en plats men jag visste inte var den låg. Niklas Söderberg. Det var inte det att det var mörkt, tvärtom minns jag det som att det alltid var dagsljus där; allt låg i öppen dager, ändå en obegriplig plats. Nu har jag mina aningar, men då visste jag ingenting fast jag var där hela tiden. Eller ska jag säga, jag trodde jag var där hela tiden; eller, det ansågs att jag och en del andra var där hela tiden. Platsen hette Här och vi lämnade den inte. Kanske fick vi inte, kanske vågade vi inte. I vilket fall var jag där och där var också en del andra, och vi sa hela tiden till varandra att vi hela tiden var där, men det förstod jag förstås inte då, men så var det. Jag vet inte så mycket om den jag var där. I och för sig vet jag mer om det än någon annan, men inte är det mycket. När jag var där, när den jag var då var där, visste jag ännu mindre. Platsen Här gick inte att veta något om. Allt fanns i presens och skulle bara finnas i presens. Hur vi visste det är inte enkelt att förklara, för hur uttrycks en norm om att ingenting får vara annorlunda än det är? Hur uttrycker man att nuet skall (komma att) vara allt utan att avvika från presens? Futurum exactum. Allt skola komma att vara som det är. Hursomhelst lärde vi oss att inte tala om det, lärde oss eller formades till en stumhet inför det avvikande, det opassande, ogiltiga. Normen traderades av ett vaksamt förbiseende, ett stilla tigande; det som förbigicks med tystnad var inte verkligt, fanns inte, och hit räknades (glömdes) sådant som dåtid, framtid, förhoppningar, önskemål, farhågor, drömmar. Konditionalis var ett skämt: "Om inte om hade varit (hade katten tagit räven)." Vi sa hela tiden till varandra att det inte fanns, hade funnits eller skulle komma att finnas någon annanstans. En såpbubbla hålls ihop av ytspänning, eller hur? Jag har aldrig sett min pappa sätta på en skiva. Inte heller har jag hört honom berätta en dröm, ja inte ens att han drömmer. Vad han och mig anbelangar drömmer han inte. Tänker på det eftersom jag just träffat honom för näst sista gången. Någonstans har jag hört detta påstående: där det finns arkitektur finns inget annat. En slags bevisföring som är så övertygande att den utesluter varje rimligt tvivel; eller t o m än mer övertygande, att den inte lämnar plats för tvivel överhuvudtaget. En bevisföring, ett orsakssammanhang, som inte behöver utläggas - den allmänna meningen, det som säger sig självt. (Ett par kvarter från där jag bor nu revs några hus och nya byggdes. Det är bara tre år sen, men jag kan omöjligen erinra mig hur det såg ut förut - de nya husen har fullständigt sopat bort de gamla.) Det är en särskild sorts lag, den förbjuder inte utan omöjliggör, förnekar inte utan ignorerar. (för att det i lagens logik ligger att det felaktiga eller förbjudna tillerkänns existens genom negationen? Bara det oberörda lämnar en o-berörd.) Platsen som kallades Här karakteriserades av öppenhet; en öppenhet som i villaträdgårdar med låga staket och välklippta gräsmattor och ständigtgröna växter. Alla var lika, likadana, och skulle vara det, nu och hela tiden. Folkligheten hos folket i "folk i allmänhet"; som gärna såg sig själva som gemytliga, avspända, men hade en mycket klar bild av gemytets uttryck. Kom-som-du-är var ett strängt bud. Ytspänning är en handling. Ett ständigt tätande av läckor, nej ett föregripande av själva tanken på läckor. Hur lokaliserar man en sfär om man är inuti den? Alla känner till Jante-lagen - men hur ofta talas det om denna "lags" orsaker, funktioner? Varför får ingen avvika? För att avvikelsen är en rörelse ut ur Här? För om man kan lämna Här så blir ett Där möjligt, så upphör världen att vara allt-som-finns? Och kanske att det är först när man kan lämna Här som ett val är möjligt? Avvikelsen slår in en kil i den påbjudna likhetens allomfattelse, i det som hela tiden måste bekräftas för att vara säkert, dvs vara allt möjligt. Bara genom att vara exakt upprepningsbar kan en händelse klassas som verklig, sann, precis som min juridiska identitet bekräftas i den mån jag undertecknar dokumentet med min signatur, med en kopia av den; och bara om du och jag ser till att inte skilja oss åt är vi lika. Och så kommer du här och berättar en dröm?! För varifrån skulle denna dröm kunna komma? Jag har just träffat min pappa. Vi visste båda att det var för näst sista gången. Ändå kunde vi inte tala med varandra. Å andra sidan, varför skulle vi plötsligt kunna det nu, det som vi aldrig kunnat tidigare? Det är väl de amerikanska filmerna som spökar - inför döden kommer man varandra nära osv. Näst sista gången betyder: nästa gång är den sista. Det är som om det redan hänt, som om han redan tillhör det förflutna. Och att jag nästan inte vet något om honom. Kanske är det därför som jag plötsligt tänker på vad han inte gjort? Jag såg honom aldrig vilja lyssna på musik. Jag hörde honom aldrig berätta en dröm. Ibland frågade vi honom om hur det var förr och vad han haft för sig och då svarade han, mest i anekdot-form. Jag hörde honom heller aldrig hysa förhoppningar eller farhågor. Kort sagt, han existerade (för oss) nästan utelutande i presens. Vad jag undrar nu är hur jag kommer att minnas honom. Bortsett från de effekter han haft på mig - min pappa, en samling spridda fragment. Kommer han inte att verka drömd? Vi berättade aldrig drömmar där jag växte upp. Jag kan inte påminna mig en enda gång det hände. Det andades inte ens om att vi drömde. Det var naturligtvis inget konstigt med det. Nu när jag härifrån ser tillbaka på denna plats tycks den mig drömsk, ogripbar. Kanske är det alltid så, med minnet och med barndomen, men, tänker jag, kanske förstärks denna vaghet av den motvilja mot historia och mot berättande som utmärkte livet som levdes där? Ibland tror jag att arbetarklassens misslyckande med att tradera ett solidariskt tänkande och det medföljande fallet in i en blek småborgerlighet beror på denna motvilja mot (eller genans inför?) berättandet. Att upptagenheten vid likheten försvårar den inlevelse som är förutsättningen för att historia och litteratur ska få verkan. Hur till och med egna upplevelser snabbt förpassas till en främmande och därför obskyr plats, inte dagsljusmässig, inte samtidig. Och att motviljan mot berättandet gjorde de historier som ändå läckte igenom till vissna fakta, osorterade anekdoter. Historier utan kropp. Sådär "på min tid kostade ett kilo potatis femtio öre. Det var mycket potatis på den tiden". Ja, genans, ett "vem är jag att..." ta plats och berätta om en annan värld. "Det vill ni ändå inte veta" och "vi besparar er det". Hur det någon gång föll sig att det kom något mer personligt, subjektivt. Min pappa som tjugoårig sjöman spydde sig igenom Engelska kanalen, hård vind och motström gjorde att fartyget gjorde en knop i timmen. När han berättade detta var jag tjugotvå och hade knappt vetat att han varit på sjön. Det berättades inte drömmar. Inget konstigt med det. Eller? Faktum är att detta förhållningssätt till drömmen är mycket ovanligt. De flesta folk och kulturer har varit betydligt mer intresserade av de här nattliga skeendena. Lyssnat till drömmarna, tolkat dem, sett dem som visioner eller bokstavliga resor, eller åtminstone oroats av dem. Den kompakta tystnaden gentemot själva fenomenet som vi växte upp med är märklig, och måste betyda något. Varje natt genomlevde hundratals människor de mest märkliga saker, men på morgonen var det som om inget hänt. Låter inte det - om inte annat - ensamt? Jag minns inte en enda dröm från före sexton års ålder, från före det att jag flyttade hemifrån, lämnade Här. En träffande bild? De öppna villaträdgårdarna med idegran, berberis, buxbom, som gjorde att de liknade kyrkogårdar; inne i husen en "engelsk" estetik, heltäckande mattor, brunmurriga mönstrade tapeter. En bild av vad? Av karaktären på den påbjudna öppenheten och gränserna för denna. Utåt sett en aldrig sinande (eller vissnande) likhet, inåt familjer hopkurade kring eventuella problem; och för varje individ, samma regler - det klaustrofobiskt kaotiskt mönstrade psyket ("nerverna" som det kallades med lätt avsmak) var ens egen angelägenhet och knappt ens det. En identitet som snarare än att bygga på historia, seder, religion, baserades på ett kontinuum av likhet, på ett ständigt bekräftande av varandra som detsamma. En bokstavlig tolkning av ordet identitet - det som är detsamma oavsett omständigheterna. Eller som jag skrivit någonstans i en dikt: "vi sa att vi liknade varandra, men aldrig vid vad". Den hemlighet som var så farlig att vi inte låtsades att den fanns var att vi inte är genomskinliga. I natt drömde jag att... nej, det börjar inte så. När jag vaknade i morse mindes jag inget av drömmarna, det brukar jag inte göra. Så när jag var på väg genom hallen föll min blick på den svarta läderrocken som hängde där, närmare bestämt på en reva i dess ärm. Jag stannade, stirrade på revan, jag vet inte hur länge, men så mindes jag att jag drömt om rocken på natten. Jag fick den av pappa för många år sen och nu, i drömmen, ville han ha tillbaka den. Jag kunde inte hitta den vilket gjorde honom arg, han anklagade mig för att vara oansvarig osv. Redan i drömmen var jag förvånad över hans reaktion, det vore inte likt honom, vare sig att kräva något han gett bort tillbaka, eller att fara ut i anklagelser. Nå, när jag funderade på drömmen slog det mig att revan faktiskt figurerat i ett annat sammanhang, en verklig händelse för en tio år sen sådär. Jag hade varit och besökt mina föräldrar och satt på flygplatsen när ett fotbollslag anländer - de ska iväg och spela en bortamatch. Några av dem kände jag flyktigt sen tiden då jag idrottde. Plötsligt blev jag starkt medveten om revan i rockärmen, tyckte att killarna i fotbollslaget stirrade på den; jag greps av skam eller skuld, jag kände mig hudlös, febrig. Det var som om revan var bekräftelsen på något de alltid vetat om mig. Vad vet jag inte säkert, men det hade med mitt avvikande sätt, mina underliga kläder då (jag var punkare, ensam i fotbollslaget) att göra. Kan inte förklara det nu, men denna skam, denna känsla av att blotta mig fullständigt inför dem, höll i sig hela flygresan och släppte inte förrän jag satt på bussen in till stan. Och sen tänkte jag inte på händelsen förrän idag. Vad det där handlade om kan ni själva lista ut, vad jag undrar över här är kronologin - drömde jag om rocken för att komma ihåg revan och via revan minnas händelsen på flyget, och från den kanske tillbaka till drömmen med fördjupad förståelse? Förbiseendet av det avvikande: ett exempel: jag hälsade på mormor och morfar, vi satt i deras stora flugrika kreatursluktande bondkök och drack kaffe. I ett hörn stod tv:n, mormor tittade på den. Nyheterna. Plötsligt visades ett långt inslag om modern dans, sådär pinabauschskt, trikåer och plommonstop. Jag tänkte, Nu tar det väl hus i helvete. Men det kom ingen reaktion, ingen hånfull kommentar, mormor åsåg uttryckslöst de spasmodiska rörelserna på tv:n. Det var som om hon betraktade något slags djur, en underlig art som saknade namn eftersom den varken var nyttig eller farlig för människan. Något som bara fanns. Inget att bekymra sig om. Ungefär som samtidspoesin. Det är inte riktigt sant att jag inte minns några drömmar från barndomen. Jag minns en. Eller, så här: jag minns en händelse från före det att jag kunde skilja mellan dröm och verklighet. Jag var drygt två år och hade ramlat och slagit pannan i en trappa, fick sys. Måste ha fått höra om det och på natten drömt en egen version: hur människor med masker böjer sig över mig och för in mitt huvud under en gigantisk symaskin, nålen en halvmeter lång. En dröm, ja, men jag minns det som en verklig händelse. Bara en tid senare skulle jag komma att ha lärt mig identifiera och sortera kategorierna dröm/verklighet - och mena mig vara på ett enda ställe, hela tiden, tillsammans med de andra - var det nu var någonstans. Niklas Söderberg är poet. Artikeln är publicerad i Glänta 3/99.