Sverige har inte plats för hur många konstnärer som helst! Av Kamilla Rydahl och Gunnar Krantz. Sedan några år tillbaks satsas det på svensk konst. Internationella karriärer föds som aldrig förr. Statliga medel i form av stipendier och utbytesprogram möjliggör unga konstnärers etablering utomlands. Satsningar som av allt att döma också lyckas. Jämförelser görs i riktning åt popfenomen som ABBA, Roxette och Cardigans. Det talas t o m om "ett nordisk mirakel". (myntat av curatorn Hans-Ulrich Obrist i en katalogtext med ung nordisk konst i Paris 1998) Det är bra. Konstnärer behöver uppmärksamhet och pengar - mycket uppmärksamhet och mycket pengar. Det är bra för konsten. Vad som däremot inte är bra, är att svenska staten samtidigt med denna vällovliga satsning, medverkat till att ifrågasätta de svenska konstnärernas existensberättigande på hemmaplan. FÖR MÅNGA KONSTNÄRER I något som inte kan kallas annat än en kampanj, har det under de senaste åren talats allt öppnare och häftigare om att det utbildas för många konstnärer i Sverige. Redan i en statlig utredning från 1995, uppmanas skolledare och lärare att avråda de elever som inte har "unika förutsättningar" från att satsa på konstnärskap. Bli inte konstnär! "Alla som söker gymnasieskolans estetiska program och medieprogram, folkhögskolornas estetiska linjer och förberedande konstskolor bör i fortsättningen få hårdhänt realistisk information om utsikterna, dels att komma in på högre konstnärlig utbildning, dels att kunna försörja sig i yrket". (SOU 1995:84) Skriver man vidare i utredningen. Men det var först i och med en artikel i livsstilsmagasinet Månadsjournalen (7/98), kampanjen tog fart på allvar. Under den för den kommande debatten, typiska rubriken "Hur många konstnärer tål vi?", talade representanter från både konstnärshåll och kulturbyråkrati ut om något de i stort sett alla var eniga om: Sverige har inte plats för hur många konstnärer som helst. Det rättframma budskapet i ett högborgerligt magasin, som annars mest ägnar sig åt att skriva lättsamma reportage om klassiker och för tillfället trendiga konstnärer, tog skruv. Kort senare samma år, hölls på konstmuseet Rooseum i Malmö en debatt där frågan löd "Hur många konstnärer har vi råd med?". Den debatten fördes i huvudsak av maktmänniskor inom konstbranschen. Konstnärsskapet beskrevs av flera av dem, som ett livsprojekt, präglat av inre tvång. Den enda närvarande konstnären i panelen bekräftade dessutom denna syn genom att beskriva sig själv som ett "välutbildat socialfall" (trots att hon för tillfället just fått närmare en halv miljon i stipendier). Konstkritikern Mårten Castenfors (skribent i den konservativa dagstidningen, Svenska Dagbladet) höll också med. Att det under 1999 utexaminerades närmare 90 studenter från landets konsthögskolor, kallade han "ett olyckligt utbildningsraseri". "Det som framgår med all önskvärd tydlighet av årets elevutställningar är sålunda att det utbildas på tok för många konstnärer. Sverige är helt enkelt för litet för fem konsthögskolor. Begåvningarna räcker inte till..." (SVD 990605) 90 studenter - på en befolkning på 9 miljoner... FRÅN SOCIALISM TILL ELITISM I maj i år, anordnade Stiftelsen Framtidens Kultur ett seminarium i Visby, på Gotland. Seminariet annonserades ut under titeln: "Vad ska vi ha konstnärer till?". Som en självklarhet var en av seminariets frågor "Utbildar vi för många till konstnärliga yrken?". Till saken hör att stiftelsen Framtidens kultur konstruerats för att göra slut på en del av de pengar som de numera avvecklade s. k. "löntagarfonderna" samlade in under åren 1984-92. Löntagarfonderna som infördes av Socialdemokraterna, hade till uppgift att placera företagens "övervinster" i en fond under löntagarnas kontroll för att på sikt bryta förmögenhetskoncentrationen i samhället och stärka löntagarnas inflytande över företagen. Fonderna, som av många sågs som socialistisk expropriation, samlade årligen jättelika protestdemonstrationer av direktörer och företagare, framför Riksdagshuset i Stockholm. Hatet mot fonderna riktades också mot landets dåvarande statsminister - Olof Palme. Det som en gång var menat att skapa ett mer demokratiskt samhället, används nu ironiskt nog istället till att göra det än mer elitistiskt. KONSTDEBATT Visby-seminariet var också den utlösande faktorn bakom den konstdebatt, som sedan pågick i dagstidningen Dagens Nyheter (oberoende liberal) under hela sommaren. En debatt som i efterhand kan betraktas som misslyckad, eftersom den egentligen inte ledde fram till något konkret, men som rätt läst, gav en oerhört tydlig bild av vad de som har makten (d v s kontrollen över pengarna och utrymmet i media) i det svenska konstlivet faktiskt har för agenda. En skarp och tydlig skiljelinje kunde utläsas mellan å ena sidan konstnärerna, som (inte helt oväntat) tröttnat på att "agera underleverantörer av råmaterial" åt curatorer. Att, till skillnad från alla andra - från konsthallschef till vaktmästare - aldrig få betalt för sitt arbete, samt ständigt bli illa bemötta i debatten. "Komplett ignorans eller förnämt avfärdande förefaller vara de fattiga alternativ som står till buds för en konstvetare i kontakt med konstnärer på debattsidorna." Skrev t ex konstnären Dan Wolgers i en artikel betitlad "Konstnärer perverst företrädda" (DN 990618) De anklagade, curatorerna, kritikerna och institutionscheferna, svarade förstås med att de bara gjorde sitt jobb och att konsten idag måste paketeras för att tränga igenom det mediabrus som omger oss. "Konstverken existerar på en arena där det finns en rad aktörer som utifrån sina respektive positioner bidrar till betydelseskapandet. En av dessa är naturligtvis konstnären, andra är curatorn, kritikern, galleristen, med flera." Skrev chefen för kulturcentrum i Gävle, Niclas Östlind i sin artikel "Curatorns val skapar intressanta sammanhang" (DN 990628) Att inte alla välkomnade denna debatt blev också tydligt. Dagens Nyheters egen konstkritiker Ingela Lind menade att det vore patetiskt om konstnärerna istället för att vända sin, som hon uttryckte det, berättigade vrede utåt "börjar puckla på annat konstfolk som utsugare". (DN 990701) Den i Sverige välkände konstnären Ola Billgren beskrev sina kolleger som: "en yrkeskår vars medlemmar ständigt känner sig förnärmade och aldrig har lärt sig att skilja mellan intresse och otillbörlig inblandning." Han varnade dem samtidigt för risken att "göra sig till åtlöje" när de presenterade omdömen och slutsatser de enligt honom , inte ens trodde på själva. (DN 990714) De debatten egentligen angick - de blivande konstnärerna (de som är för många) kom heller aldrig till tals. Varför kan man bara spekulera om. Men med tanke på att de karriärvägar den svenska staten nu öppnat för unga konstnärer administreras av just de curatorer, institutionschefer och byråkrater som debatten handlade om, är det kanske inte så konstigt att man håller tyst. "För en internationell konstnärlig karriär är publikreaktion och respons från kritiker i dag mindre viktiga än stöder från ett litet antal inflytelserika curatorer." Skrev IASPIS-chefen, Daniel Birnbaum redan i den artikel som inledde hela debatten (DN 990608) PROBLEM ELLER TILLGÅNG Att konstnärerna idag i Sverige ses som ett problem och inte som en tillgång är uppenbart. Trots dystra utsikter att kunna livnära sig på yrket och en sviktande konstmarknad, finns idag fler konststuderande i Sverige än någonsin förr. Visst uppstår det svårigheter när människor väljer att bli konstnärer, det ska inte förnekas. Framförallt för dem själva. Men att unga människor skaffar sig en utbildning, är i sig är inget problem. Det är en tillgång. Att det finns högre utbildningar som tillvaratar andra intelligenser än de som akademiska studier kräver är också en tillgång, som inte får underskattas. Problem blir det först om utbildningen är dålig (vilket den är på flera håll) eller om diskussionen, som den ovan, fokuserar på fel frågeställning. BILDFLÖDE Vi lever i en tid av ett ständigt expanderande bildflöde. Vi lever i ett land som säger sig vilja bli världsledande inom IT. Svenska politiker har bestämt att vi ska bli först och störst på bredband - den nya digitala superjärnvägen som ska ta oss bort från det gamla förlegade industrisamhället och återigen göra Sverige till en nation att räkna med. Att i det läget diskutera huruvida vi har råd att utexaminera en konstnär per 100.000 invånare om året är bara idiotiskt - slöseri med tid och pengar. Alla resurser borde istället läggas på att omgående sammankalla krismöten för att diskutera den verkligt avgörande frågan: Kommer vi att hinna utbilda alla de professionella bildmänniskor som behövs för att fylla detta enorma digitala utrymme med kvalité och substans? Att som nu, slå sig för bröstet över framgångar på det internationella planet men samtidigt bekämpa de konstnärer som verkar i det lokala är inget annat än en borgerlig konstpubliks bakåtsträvande reaktion inför det nya samhället - som ju verkar både på det lokala och globala planet. Som alla vi andra redan vet, utesluter det ena inte det andra. Tvärtom - de är varandras förutsättningar. Kamilla Rydahl och Gunnar Krantz är konstnärer och bosatta i Malmö. De driver det konstpolitiska debattprojektet Bryt tystnaden. Artikeln har publicerats i den norska konsttidskriften Billedkunst (5-99).