Av Gertrud Sandqvist

Fotografier av Maria Hedlund.

English

När Hannah Arendt i slutet av 50-talet gav ut sitt Magnum Opus om arbetet, Människans villkor, spekulerade hon i företalet i effekterna av människans steg ut i rymden. För första gången är det möjligt, skriver hon, att den jordiska tillvaron inte längre är det för alla gemensamma villkoret. Den framtida människan, som vetenskapsmän tänker sig henne, är besatt av ett uppror mot den mänskliga tillvaron så som den är henne given. Men vi kan inte tala om detta med ett normalt språk. Den vetenskapliga världsbilden uttrycks i formler och bevisas teknologiskt. Vår hjärna är oförmögen att hänga med i vad vi gör, "varför vi verkligen skulle behöva artificiella maskiner för att sköta vårt tänkande och talande. Skulle det visa sig riktigt att kunskapen (i den moderna meningen av know-how) och tänkandet har skilts för gott, skulle vi verkligen bli hjälplösa slavar, inte så mycket åt våra maskiner som åt vårt know-how: tanklösa och själlösa varelser utelämnade åt varje tekniskt möjlig anordning, hur vanvettig eller mordisk den än är."

Sommaren 1998 hävdade en amerikansk dataexpert att beslutet att införa en europeisk valutaunion år 2000 troligen är det sista stora politiska beslut man kan ta utan att ta hänsyn till dataexperternas åsikt. Under de fyrtio år som gått efter publiceringen av Människans villkor har Hannah Arendts farhågor besannats på område efter område. Det mest slagkraftiga argumentet för genmanipulation är exempelvis att tekniken redan finns.
Men det är inte bara den "framtida människan" som är besatt av ett uppror mot den mänskliga tillvarons villkor. Det är ett signum för 1900-talet. Kanske är det en bra definition av det moderna projektet i sin helhet?
Konst, filosofi och religion har utvecklat språk genom vilka människan kan tala om sina villkor. Idag finns ett allt större gap mellan dessa språk och ett samhälle som styrs av olika teknologier. Politik som traditionellt är den handlingens arena där talande och teknologi möts har alltmer kommit att bli en teknologisk konsekvens, med små nischer särskilt märkta med "mänsklighet".

Konst börjar där syftet slutar. En bra utgångspunkt för konst tror jag är att ha tråkigt. Kanske är det därför konst inte kommer så väl överens med utopier eller "visioner". Genom att ha tänkt tanken, utfört verket, sett, talat har vi allaredan förhållit oss till tillvarons givna villkor. Ofta har konst genom att visa upproret inneburit försoning med världen.

Mycket sällan lokaliseras utopier. Själva ordet betyder ju "ingen plats". Men Sverige under socialdemokraternas unikt långa regeringsvälde (1932-1973), inte ens avbrutet av andra världskriget, genomförde ett samhälleligt experiment som gränsar till utopi. Under denna tid blev Sverige ett av världens mest moderna länder. En väsentlig aspekt var den estetiska.

Som svensk, uppvuxen inom Folkhemmet och med föräldrar som båda var politiker inom arbetarrörelsen, är jag naturligtvis ambivalent. Ett av mina första minnen är hur trägolvet vibrerade i Folkets Hus när alla sjöng Internationalen. Jag minns teaterombudet och lyrikcirkeln och husmodersföreningen som diskuterade ny pedagogik, Konstfrämjandets grafiska blad och bråket om den nya gymnasieskolans strukturalistiska färgsättning och offentliga utsmyckning . Vi bodde i lägenhet eller radhus som ägdes av kooperativa Riksbyggen, vi var försäkrade i Folksam (kooperativt), handlade förstås maten på Konsum, körde SAAB (då halvstatligt), tankande bensin på OK ( kooperativt), prenumererade på Vi (kooperativ veckotidning), Morgonbris (socialdemokratiska kvinnoförbundet) och Stockholmstidningen(ägd av arbetarrörelsen), var med i Tidens bokklubb med Svalans lyrikklubb, såg Riksteaterns föreställningar och lyssnade till Rikskonserters musik. Min mammas mer rebelliska sinnelag resulterade i vansinneshattar, köttinköp hos den private slaktaren och enbart ärvda gamla möbler . Vår städerska var medlem i den kvinnoklubb där mamma var ordförande och kompromissen blev att vi städade huset noggrant innan hon kom, så att hon inte skulle få för mycket att göra.

Betecknande är omsorgen om vardagen eller intrånget i vardagen om man så vill. Varje aspekt av privatlivet moderniserades. Kapital och fackförening underhandlade om arbetsfred i den sk saltsjöbadsandan vilket bland annat innebar att svenskt kapital till största delen förblev privat och att svensk industri blev betydligt mindre förstatligad än exempelvis fransk. Det stora moderna projektet rörde hemmet och det sociala livet. De dominerande kulturella tendenserna rörde arbetarlitteratur, arkitektur, stadsplanering, design och fotografi.

"Det är ett intresse och en glädje att bejaka nutidens från andra tider skilda drag och utan fruktan låta nya formföreställningar uppstå. Skapandet ur tiden, viljan att inspireras av dess ljusa sidor, dess bländande tekniska uppfinningar, dess friasre människor äe det enda meningsfyllda. Detta intresse, detta diktande med tidens anlete som tema sätter själv de krav som vi söker uppfylla. Vi kan inte inspireras av tiden utan att känna oss solidariska med den. Vi måste anmäla oss som dess tjänare, vi måste hjälpa till att lösa dess problem". (acceptera, 1930)


Manifestet acceptera skrevs 1930 av fem arkitekter och en konsthistoriker. Några nyckelord är bejakelse, nutid, ljus, bländande, teknik, fri, solidarisk. Men vad innebär det att vara tidens tjänare?Innebär det en modernitet vars innehåll är att vara modern? Innebär det en individens underkastelse under "det sociala"?

Hannah Arendt : Vad som helst som kommer i kontakt med mänskligt liv får omedelbart karaktären av ett villkor för den mänskliga existensen. Vad än människor gör är de därför alltid betingade varelser.(op.cit,)

Nutiden, samtiden blir en betingning. Allt som inte är i samklang med moderniteten kallas, med ett uttryck hämtat från amerikansk sociologi, för ett "eftersläpande fält".

acceptera, svensk arkitekturs viktigaste programskrift, inleds med att knyta samman privatsfären med offentligheten, genom att relatera forskning om äktenskapet med arkitektur. "Inte sanningen utan social anpassningsbarhet ger en teori makt" konstaterar acceptera och övergår till att dela upp Europa i ett A-Europa och ett B-Europa. A-Europa är industrialiserat och tecknar en cirkel med Stockholm, Glasgow, Budapest och Florens i ytterpunkterna. Det är "maskinernas, bankernas, folkbildningens, vetenskapens Europa." Resten (och observera att exempelvis halva Sverige hamnar utanför) är "agrarernas,den religiösa ortodoxiens och analfabetismens". Slusatsen blir: "Det är en bedrövlig illusion att tro att den konstnärliga kulturen, och i varje fall framställning av byggnader och bohag, kan leva oberoende av ekonomiska, tekniska och sociala förhållanden. Denna kultur måste anpassa sig till A-Europa eller bli betydelselös."
accepteras arkitekter ville bygga för arbetarklassen i det industrialiserade A-Europa. Ändrade familjeförhållanden och kortare arbetstid öppnar vägen för rationellare bostadslösningar, med ljusa,rena och rymliga bostäder utan onödig, unken kvinnlig dekorativitet (cit Uno Åhrén, en av medförfattarna). Tiden är "manligt sund", med massförströelser som bio och radio. Vänskapen odlas i föreningar och klubbar . Den passivisering massförströelserna kan innebära motverkas av idrott. När den nya människan inte arbetar eller lyssnar på radio gymnastiserar hon, spelar fotboll, scoutar, simmar, campar i naturen. Däremot tillhör den människa som själv skapade (musik, konst, poesi ,samtal) och gjorde sitt hem till en kulturmiljö "det förgångna". Tyvärr, suckar accepteras författare , finns det ingen plats för er i A- Europa. Men viktigast är kanske att hela familjestrukturen och hemmets funktioner ändras. Det beror på a. barnbegränsning, b. yrkesarbetande föräldrar till följd av a, c. arbetsbesparande maskiner (tvättmaskin, dammsugare etc), d. industritillverkade konserver och kläder. En helt ny familjetyp utvecklas. Och med den en helt ny människa. Över det individuella segrar det typiserade, skriver accepteras författare. Standardisering är den rationella följden av typen, inte "som ett tvång till uniformering utan accepteras som den bästa formen för fyllandet av ett visst behov".

Modernismens, eller funktionalismens som den kallades i Sverige, hus har ingen baksida. I den nya rationella världen får det inte finnas mörker, inga snår där man kan gömma sig, inga mörka prång där smuts kan döljas. Världen är ljus, bländande, aktiv, bejakande. Den konst som anpassar sig till denna strålande rationalitet finns kvar. Resten blir betydelselös.


Innehållet i acceptera skiljer sig inte från flera andra modernistiska manifest från tiden. Men det genomfördes. Hur var det möjligt? I totalitära stater som Italien, Tyskland och Sovjetunionen hade modernismen stora svårigheter, paradoxalt nog då dess program ansågs som ett alltför stort intrång i privatlivet! I andra länder fanns alltför starka kulturella traditioner. Men Sverige visade sig ha speciella förutsättningar.

För det första var marken beredd. Sverige var på 1800-talet ett av Europas fattigaste länder. Reformprogram var nödvändiga. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kom det ena efter det andra. Alla riktades mot arbetarrörelsen, och mer exakt mot den egna kroppen. Gymnastik - och nykterhetsrörelserna talade om en sund själ i en sund kropp. Hygienupplysning som i första hand vändes till kvinnorna hyllade en ny kvinnotyp, den effektiva husmodern, som vädrade ut bakterierna och släppte in solljus, samtidigt som hon uppmanades att rationalisera och tidsstudieanpassa (!) hushållsarbetet. Också spädbarn anpassades med stränga amningsscheman och ?härdning? genom kalla avrivningar.
Värderingsschemat fanns där således redan: (sol)ljus, aktivitet, nykterhet, rationalitet, enkelhet,sundhet. Idealet var sanatoriemiljön.

Samtidigt byggde arbetarrörelsen upp ett omfattande föreningsliv med ambulerande lånebibliotek, amatörteater, läsecirklar mm inom ramen för det fackliga arbetet. Man läste Tolstoj, Kropotkin, Rousseau, Ellen Key, Georg Brandes, med deras radikala uppmaningar till att skapa en ny värld. För att kunna hävda sig mot arbetsgivarna lärde man sig argumentationsteknik och mötesordning. För att slippa bli skinnade av handlarna byggde man upp konsumentkooperativ. Många gick kurser i esperanto, det nya ,rationella språket. Folkhögskolorna , som fanns (och forfarande finns) i hela Norden, gav unga vuxna människor den kunskap de inte hade fått i den oftast bristfälliga skolan. Arbetarrörelsen hade givetvis en egen folkhögskola. Många andra var frikyrkliga, eller tillhörde nykterhetsrörelsen. Skönhet blev där enkelhet, ordning, ljus - upplysning. Ett helt folk fostrades i demokratisk socialism långt före själva maktövertagandet.
Tolstoj, Kropotkin, Rousseau, Key - alla formade de utopier om en ny värld grundad på jämlikhet, samarbete och harmoni med naturen. Hur kunde arbetarrörelsen fås att omfatta accepteras totala bejakande av industrialismen? Hur kunde skogar,parker och trädgårdar bli till "grönområden" ? Hur kunde man inte bara acceptera utan ivrigt påskynda rivningen av de allra flesta gamla stadskärnorna i svenska städer, så att Sverige trots att det aldrig blev bombat fick de nyaste husbestånden i Europa ?

Nu möter i det tidiga 30-talets Stockholm en grupp unga radikala arkitekter några lika unga och radikala socialdemokratiska nationalekonomer och partitoppar. De kooperativa organisationerna är redan utvecklade, bland annat KF (konsumentkooperaionen) ritbyrå och Riksbyggen. De samlas hos makarna Myrdal, nyss hemkomna från sin stora bildningsresa i det radikala USA, där de bland annat lärt känna viktiga sociologer. Gunnar Myrdal, senare Nobelpristagare i ekonomi, var en briljant ung socialdemokratisk nationalekonom; Alva Myrdal, som senare fick Nobels fredspris, en lika briljant socialpsykolog med särskilt intresse för arkitektur och design. I gruppen finns också den främste socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss. Det är ingen överdrift att säga att denna lilla grupp - accepteras författare, makarna Myrdal, Wigforss som också var redaktör för Tidens förlag där alla arbetarförfattare gavs ut, formade hela folkhemsideologin och gav arbetarrörelsen ett genomfört modernistiskt program.
Politiker, ekonomer, arkitekter, pedagoger, sociologer möts. Makt och idéer möts. Alva och Gunnar Myrdal visade sig också vara briljanta politiker, som gjorde modernismen till en lösning på klassiska konservativa frågor som familjens fortbestånd.

1935 kom deras oerhört inflytelserika bok Kris i befolkningsfrågan. Bakgrunden var alarmrapporter om att svenskor födde för få barn.Anledningen var i första hand ekonomisk. Alva och Gunnar Myrdal propagerar för 3-5-barnsfamiljer. För att detta skulle ske måste familjen följa samma effektivitet som industrisamhället i övrigt. De rekommenderade sterilisering av de som antogs ge sina barn "uppenbart olämplig uppfostringsmiljö" samt i framtiden en positiv rashygien där särskilt framstående individer uppmuntras att skaffa flera barn. De förordar också obligatorisk sexualupplysning från förskoleåldern, och över huvud taget saklighet och uppriktighet i sexuella frågor eftersom sexualiteten inte är någon privatsak . Därför måste befolkningens sexualvanor omgestaltas mot en "individuell och social harmoni". De - och deras tankar följdes upp av tidningen Morgonbris- förordade därför en ny kroppskultur där den nakna kroppen var sann, sund, ren, vältränad, lika befriad från dekorationer som modernismens hus och bohag. "Vår rastlösa tid har inte samma utrymme som tidigare åt voluminösa, nervösa och otåliga människor. Handlingen är tidens lösen, och det är ungdomliga, spänstiga och handlingskraftiga män och kvinnor som behövs" kunde man läsa i Morgonbris 1933. Fetma blir något subversivt.
Den moderna människans moderna kropp och moderna sexualitet ger upphov till barn som uppfostras modernt. Makarna Myrdal propagerar för daghem, sk barnkammare, inte bara för att bägge föräldrarna skall kunna arbeta utanför hemmet, men främst för att barnen då blir modernt uppfostrade. Deras mat blir näringsfysiologiskt riktig, deras kroppar blir friska genom "frisk luft och regelbunden vila". De lär sig att anpassa sig till gruppen och deras handlingar blir socialt riktiga, bland annat genom att de bara leker med pedagogiskt riktiga leksaker. Barnen kontrolleras av särskilt utbildade läkare, både fysiskt och mentalt.
Alla skolor får läkare som skall "vakta på alla sjukdoms- och missanpassningssymtom, remittera till lämpliga sjukhus alla de fall han inte hinner eller kan bota på egen hand." Systemet skall vara överskådligt, och läkare bör också få utbildning i socialhygien och barnpsykologi. Hygien gäller inte längre bara kroppens renhet, utan själens - och samhällets. I stället för morgonbön skall en "daglig morgonkontroll/../ av barnens hälsotillstånd" införas (A. Myrdal Stadsbarn,1934). Gudstro var,som vi såg i acceptera, förlegat, ett exempel på a "cultural lag".

I detta sammanhang blir det moderna huset, lamellhus utan utsmyckningar, och den moderna bostaden med separata sovbås för samtliga familjemedlemmar och ett laboratoriekök en självklarhet. Jan Myrdal, son till makarna Myrdal ( de hade själva givetvis tre barn, separata sovrum men gemensamt arbetsrum) beskriver sitt rum "Sovbåsen var avsedda enbart för sömn och höll precis den luftkub som var tillräcklig för hygienisk sömn. De var därtill ventilerade med speciella fönsterkonstruktioner. Mitt sovbås var funktionellt inrett. När man sköt upp den tjocka dörren som var ljudisolerad med en grå filtmatta i mitten då gick den upp med en smäll... Dörren gick precis fri.. Men bädden skulle fällas upp mot väggen på dagtid...Jag hade inga gardiner. Gardiner var gammalmodigt. ...Golvet var belagt med en grå massa som gick upp en decimeter mot ytterväggarna och muren mot allrummet för att det skulle vara lätt att svabba av..I taket hängde en stor glob av matt vitt glas som spred ljus utan skuggor".

Ljus utan skuggor. I stort sett genomfördes alla Alva och Gunnar Myrdals förslag. Man bildade opinion för förslagen genom att använda radion: "En så mäktig propagandaapparat som radion kan inte ligga outnyttjad": "Där finns det fullt utrymme för en propaganda för en ändrad sinneförfattning i fråga om ideal och krav, för plikten att underordna personliga tycken under familjens och den sexuella etikens krav, för plikten att bidraga till folkets uppehållande.? ?Dåliga vanor måste vridas rätt, de oförståndiga måste upplysas, de ansvarslösa väckas. Det är här utrymme för en omfattande ,samhälleligt organiserad folkuppfostrings- och propagandaaktion, vilken om den skall komma till nytta där den bäst behövs, måste vara intensiv och pockande och söka utnyttja alla slags kanaler till föräldrar, vilka eljest kanske blott ha trånga förbindelser med den sociala yttervärlden." (Kris i befolkningsfrågan).

1936 flyttade Per Albin Hansson, socialdemokratisk statsminister som bl a myntade begreppet "Folkhemmet", in i ett funkishus ritat av acceptera-arkitekten Uno Åhrén.(Per Albin åkte spårvagn till jobbet, en vana många svenska socialdemokratiska statsministrar övertog.) Modernismen, eller funkisen, slog igenom på i stort sett alla fronter, i hela samhället. Arbetarrörelsen hade accepterat. Mondrians nya människa som skulle växa fram i stället för den gamla som hängav sig åt sjukliga drömmerier (och bland annat gillade landskapskonst) skulle nu växa fram i Sverige.

Men samtalet, samtalen ?


Hannah Arendt: Det som gör förhållandena i ett massamhälle så outhärdliga är inte dess masskaraktär utan att världen har förlorat sin förmåga att församla människor i ett offentligt rum."I sin fasa påminner denna situation om en spiritistisk seans under vilken människorna kring bordet genom något maniskt trick plötsligt ser bordet försvinna, så att personerna sitter mitt för varandra utan att längre vara skilda åt av något, men inte heller är förbundna med varandra genom något gripbart." (op cit)
Det sociala är inte det offentliga, enligt Arendt. Tvärtom. Det sociala träder in när gränsen mellan privat och offentligt inte längre finns. Det sociala är de privata förhållandena, familjen och hushållet, utvidgat till att gälla samhället. För Arendt är det offentliga samtalet, politik och konst, religion och vetenskap, som ett bord som samtidigt förenar och åtskiljer "så att människor inte faller in i varandra".
Det är symptomatiskt att de platser som traditionellt är offentliga i en stad, torgen, caféerna, gathörnen, försvinner i en funktionalistisk stadsplanering. Staden görs nu för cirkulation, inte för möten. De åtta gigantiska skyskrapor som Le Courbusier föreslog skulle ersätta den gamla stadsdelen Södermalm i Stockholm (förslaget genomfördes aldrig) skulle omges av grönområden.
Modernismen, som den kom att genomföras i Sverige, innebar aktivitet och organisation inom ett jämlikt samhälle. Hela livet skulle funktionsindelas. 1936 öppnades världens första utställning om fritiden i Ystad i södra Sverige. Något måste göras av den nyvunna semester fackföreningarna hade förhandlat fram. Den fick inte slösas bort. Fritiden höll på att bli ?ett av de viktigaste individuella och sociala problemen i vår tid?(A&G Myrdal, Kris i Befolkningsfrågan). Arbetare och tjänstemän skulle inte "plottra bort" tiden på onyttiga nöjen och utsvävningar, utan använda tiden till idrott, hobbies (t ex olika sorters samlingar) eller vidareutbildning. Den nya sunda människan skulle fostras fram. Hon fick inte i något ögonblick vara inaktiv - och märkligt nog har inte dessa socialdemokratiska folkhemsarkitekter tänkt sig att hon skall ägna sig åt exempelvis politik, inte heller kultur i traditionell bemärkelse. Det kvittar fullständigt om samlingen består av öletiketter eller fjärilar. När Konsfrämjandet startade i slutet av 1940-talet och den banbrytande konstpedagogiken för barn kom på Moderna Museet i början av 1960-talet är det 30-talets aktiva fritid med dessa samlarprinciper och fortbildningsnit som bildar modell. Och dess omsorg om barnen som de som i framtiden skall bli samhällsförbättrarna.

accepteras arkitekter får alla jobb på KF:s ritbyrå, den största arkitektbyrån, och som vi såg kooperativ. Därigenom sätts det gigantiska arbetet med att bygga om Sverige till ett funktionalistskt paradis igång. Närstående Svenska Slöjdföreningen ordnade (och ordnar forfarande) hemutställningar. KF- ägda porslinsfabriken Gustafsberg producerade funktionellt köksgeråd. Andra kooperativa företag producerade i stort sett allt till hemmet, från margarin till dammsugare. Det första kollektivhuset byggdes 1936 i Stockholm. Det planerades av Alva Myrdal och Sven Markelius, var avsett för yrkesarbetande kvinnor, ensamma eller med barn, men kom att bebos av det nya socialdemokratiska intellektuella toppskiktet . Enligt en samtida kommentator skulle hela den socialdemokratiska kulturella och politiska eliten försvinna om huset sprängdes!
Å ena sidan således en toppstyrning utan like, särskilt i estetiska och familjepolitiska frågor, å andra sidan den stora, växande arbetarrörelsen med helt andra traditioner. Toppstyrningen vann.
Inte förrän på 70-talet, av 68-radikaler som oftast kom från högborgerliga familjer, hörde någon talas om folkkultur eller ens arbetarkultur.

Samtidigt är tiden och själva storslagenheten i projektet fascinerande. Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson beskrev känslan inför Stockholmsutställningen 1930, den stora arkitekturutställning som acceptera gjordes till. Han går och driver längs huvudgatan. "Runtom i massan talades det om den nya arkitekturen som skulle föda den nya livskänslan. Ett dörrhandtag, ett perspektivfönster, en saklig möbel, skulle på kort tid påverka den familj som bodde i huset så att deras känslor och tankar blev öppna, genomskinligt klara... Jag översatte direkt arkitekturens språk till litteraturens. Jag gick och såg mig omkring efter den nya människan."


Behövde en så öppen människa egentligen någon konst? Hade en så aktiv människa tid att ha tråkigt? Behövde en så social människa någon annan kommunikation än de klara samtalen? Var inte naturens skönhet den enda sanna?
Och fanns det egentligen någon offentlig arena, någon plattform där konst skulle kunna diskuteras?
De funktionalistiska arkitekterna var inte särskilt förtjusta i konst. Därför flyttades arkitektutbildningen från konstakademien till de tekniska högskolorna och kopplades till ingenjörsutbildningen. Staden som ett konstverk ansåg man vara ett direkt farligt begrepp, eftersom staden "inte är något evigt stillastående skönt liksom skulpturen eller tavlan". Därmed avslöjade man vilket konstbegrepp man egentligen hade. När modernismen inom bildkonst slog igenom i Sverige, på 50-talet, var det i första hand som offentliga utsmyckningar. På 60-talet infördes enprocentsregeln som lagstiftade om att en procent av byggkostnaderna på offentliga byggnader skulle gå till "konstnärlig utsmyckning."

Socialdemokratins inställning till bildkonst var antingen likgiltig eller direkt misstänksam, med undantag för stödet till Moderna Museet och dess dynamiske ledare Pontus Hultén på 60-talet.
Konst uppfattades som ett "eftersläpande fält". Den kunde inte riktigt passas in i den rationella, genomskinliga och bländande nya värld socialdemokraterna planerade för. accepteras författare placerar den utanför det moderna projektet: "Vi ser många trevande försök mot en ny konst i anslutning till modern arkitektur. Vi är väl ännu undrande om den leder framåt/.../ En fyllig och rik modern konst i motsättning till den moderna arkitekturen?"

Konsten placeras alltså i motsättning till det nya. Konsten hamnade utanför samhället, och fick påta sig den Andres roll i långt högre grad än det som traditionellt brukar bära utanförskapets roll, naturen och kvinnorna. Trots stödet till offentlig konst får konsten prägeln av något privat, får bära den längtan efter mörker som naturligtvis följer av ett så genomlyst och upplyst samhälle som det svenska folkhemmet. Det finns ovanligt många sinnessjuka genier i svensk (och nordisk) konst! På 50-talet utkom det till och med en del böcker, skrivna av bland annat överläkare med konst som hobby, om själva fenomenet bildkonst som ett symtom på psykisk sjukdom. Å andra sidan har också utövandet av bildkonst, särskilt från 70-talet och framåt, setts som något som botar psykiska sjukdomar och framförallt schizofreni. Då blir också konsten "nyttig", men den intar inte sin plats i det offentliga samtalet utan blir en terapi .
Inte förrän med postmodernismens kritik av det moderna projektet och folkhemmets upplösning på 80- och 90-tal har bildkonst fått en egentlig plats i det svenska samhället. Men även nu ställs frågan om konstens existensberättigande i termer av nytta och folklighet - når konsten allmänheten? Är den elitistisk? Har den någon kvalitet? Är den god?

Ett barndomsminne: mamma som tar hand om min utfattiga gammelfasters få ägodelar. Bland dem finns hennes konfirmationspsalmbok. Mellan bladen var dikter instuckna. Hon levde ett eländigt liv, på alla sätt utnyttjad som hushållerska åt en snål gammal bonde. Och klippte dikter ur dagstidningen.

Jag tror att konst får oss att känna igen, att någon annan upplever och tänker i världen - och att konst i den meningen aldrig kan vara helt och fullt samtida, utan tvärtom visa en annan möjlighet än den som det omedelbart sociala kan ge. Konst kan vara en delad hemlighet. Därför fick den inte plats i ett folkhem som till stor del byggdes upp kring upplysningens rationalitet och uppfattningen om flytande gränser mellan det privata och det offentliga. I det solklara folkhemmet hörde inte konst hemma som uppfattades som "sjukligt sensibel och förvekligad". För tiden var manligt sund.

Ja hur kunde den idealistiskt färgade, ganska romantiska arbetarrörelsen med dess folkbildningsideal så till den grad slukas av modernismens projekt? Därför att propagandan framhöll att detta var den enda framkomliga vägen för att nå ett jämlikt samhälle. Därför att modernismens arkitekter också var industrialister - det var snabbt och billigt att bygga ett modernt folkhem. Och därför att modernismen förknippades med renhet, sundhet, rationalitet, klarhet. Därför att det var en triumf för fattiga, hunsade människor att kunna ta över makten och bestämma agendan med ett helt nytt formspråk i ryggen, ett som stämde överens med övertygelsen om att landet var allas, och skulle byggas till allas väl.

Vi åker ut för att bada. Pappa kör bilen. Med vett och vilja kör han in på en väg som det står "privat" på, ner till havet. När vi ligger och solar på klipporna dyker arg markägare upp. Pappa ber om ursäkt för att vi sliter på klipporna - och stannar kvar. Markägaren lommar iväg. Han vet pappa har rätt. Socialdemokraterna har infört allemansrätten.

Och idag? Det som är kvar av folkhemmets estetiska utopi förvaltas av IKEA, mångmiljardföretaget som fortfarande helt kontrolleras av godsägarsonen och f d nazisten Ingvar Kamprad. De har tagit över folkhemsbyggarretoriken med hull och hår, intill minsta beskyddande tonfall, och exporterar idén genom Europa. I årets IKEA-katalog kan vi se modellhem för de nya familjerna, "pappa och jag", eller "han har gjort köket, för det är han som lagar maten". I samma katalog kan man också köpa konst, inklusive ram och staffli, för en billig penning. God konst, Cezanne och Kandinskij i reproduktion. Som parodi på folkbildning är det inte dåligt.

Och de verkliga makthavarna är de som återigen talar i namn av den historiska nödvändigheten, är de som förfogar över produktionsmedlens effektivitet, dataingenjörerna. De är experter, de är inte en del av den politiska arenan, de förblir osynliga. Som Hannah Arendt förutsåg.

Gertrud Sandqvist