Att under släktens stora julsammankomst smyga sig till bordet med det massiva påbörjade pusslet och hitta en alldeles egen pusselbit, som med stor noggrannhet bankas i på en helt felaktig plats som ändå ser alldeles rätt ut, kan ge en känsla av upplyftande tillfredsställelse och djup meningsfullhet. Denna obetydliga och vardagliga handling är ett utmärkt sätt att få syn på annars osynliga mönster och ställer en inför svåra existentiella spörsmål, såsom:
Går den lilla biten att få upp igen?
Varför har alltid 5000-bitarspussel ett motiv där alla bitar ser likadana ut?
Hur väl passar den felande länken egentligen in?
och Kan den ha en menlig inverkan på julefriden?
Efter dylika grubblerier står valet slutligen mellan att med obruten naivitet uppmana andra pusselintresserade medlemmar av familjen att hitta egna bitar att karva till och dunka i på valfria platser, alternativt att skylla på kusinbarnen.
|
|
|
|
