Lars Brunström arbetar med installationer och mekaniska animerade skulpturer.
Bildtexer:
Bild 1 och 2. Sjöfarare, Galleri 21, Malmö.
Det första rummet är tomt förutom ett vattenfyllt
akvarium som är monterat i taket. Vattenytan sätts i
rörelse av en liten vågmaskin, p.gr. av att den är
belyst ovanifrån ser man vattnets rörelse reflekteras
i rummet. I ett angränsande rum visas en film
Seafarer, den inleds med att en liten gul ubåt är
under nedstigning, långsamt sjunker den ner till något
okänt. Väl nere söks botten av, också det en mycket
långsam färd. En dialog mellan de två
besättningsmännen löper genom filmen där deras frågor
om vad som kan finnas där blandas med djupangivelser
och rapporter om båtens kondition. En katastrof antyds
och kameran flyter upp och registrerar samtidigt sin
resa upp till ytan igen mot ljuset.
Bild 3 och 4.
Berg
En maskin projicerar ett berg som består av ett fint
rutnät på en rund horisontell mattskiva. En röd och en
grön bild är parallellt belyst underifrån. En
betraktare som tittar igenom de fast monterade
filtrerade glasen läser ihop bilderna och uppfattar en
tredimensionell bild av det långsamt roterande berget.
Ett verk om perception där betraktaren blir den sista
delen i detta aggregat. Dokumenterad från
utställningen Origo, galleri 21, Malmö.
Bild 4 och 5.
Väg
En modell av ett landskap, ett utsnitt av naturen som
mäter ca. fyra gånger en och en halv meter. En
landsväg löper i mitten utmed denna rektangulära men
oregelbundna form. Tre skalenliga gatlyktor lyser upp
vägen och landskapet i ett annars mörkt rum. Den
kastar ljus på sig själv och skapar sin egen sfär. Ett
eget universum, en annan tid och på en helt annan
plats. Det är en bild av ett minne eller snarare får
den representera ett minne. Modellen är så stor att
man nästan inte kan gå runt den. Vägen i modellen är
statisk man kan bara låta blicken färdas på den, hur
fort som helst men aldrig särskilt långt. Men när man
befann sig där tedde sig vägen oändlig. Man visste
inte när detta kapitel skulle ta slut i ens liv så
landskapsmodellen breder ut sig i stor skala så pass
att man inte kan inrymma hela bilden i synfältet. Det
som annars är så vanligt i modellsammanhang är ju just
överblickbarheten. Den föreställer inte något särskilt
minne utan kanske en sekvens ur en uppväxt. Ett
ospecifikt folktomt landskap gör den också till en
allmän väg. En bit väg som kan befinna sig var som
helst, en plats betraktaren kan placera i tid och rum
där den hör hemma.
Bild 7 och 8.
Sengångare
En mekanisk skulptur av ett djur. Det rör sig hängande
i en cirkelformad skena som är monterad i taket. Till
skillnad från vägen som är en frusen bild, har den
förmågan att röra sig, långsamt och sävligt, men den
rör sig framåt hela tiden för egen maskin, i sin egen
takt, nu. Fri på så sätt att den inte är bunden av
någon sladd utan hämtar sin näring genom sin beröring
av sin cirkulära bana, samtidigt låst vid den
begränsade värld som levererar den kraft den behöver
för att fortsätta sin promenad. Konstruktionen är inte
endast någon bild av en tidigare sedd sengångare, den
är något annat än ett resultat av en naturstudie. Den
är ett mekaniskt objekt. Sengångaren tar plats och är
i naturlig storlek, dess egen storlek, ett tecken på
att den befinner sig i nuet, ett presens. Vägen är ett
minne, en modell. Dessa två verk utgjorde min
avgångsutställning tempus.
|
|
|
|
