|
rum och möten - Päronskogen I |
AN
Varför blev Päronskogens vårdboende platsen för ert Skissprojekt?
MA
Skiss hade gått ut med en förfrågan till instanser inom den offentliga sektorn. Hyllie stadsdel hade anmält sitt intresse. Vi var också på en skola i Hyllie som verkade intressant. Så frågade vi om de hade något äldreboende. De berättade om Päronskogen som de tyckte var lämpligt eftersom de jobbade så mycket med jämställdhet. Stadsdelsförvaltningen tyckte att det kunde vara bra. Jämställdhet och friskvård var en form av alibin för Skiss. Vi ringde till en av cheferna på Päronskogen och fick komma dit och titta. Vi var där tillsammans med Anna och Lisbeth, som sedan valde Stadsarkivet. Då var det nere på vår nivå att sköta kontakten med arbetsplatsen. De var positiva till att ta emot oss, ganska förutsättningslöst, vilket kändes bra.
AN
Den första perioden var trevande sa ni.
Var ni där varje dag?
AB
Ja den första månaden var trevande. Vi var där halvtid.
MA
Ja kanske en månad innan det formerade sig. Vi har varit mycket på arbetsplatsen. Projekt- realistiskt så skulle vi inte ha tillbringat så mycket tid där. För nu sitter vi med en efterbörd utan dess like. Så får vi jobba utan lön nu.
AN
Ja det genererar mycket med färdigställandet, det kanske inte var inkluderat i idén.
MA
Hade vi varit smarta hade vi planerat annorlunda. Men å andra sidan hade vi inte jobbat som vi gjorde hade vi inte fått in så mycket material. Det hade inte funkat på samma sätt, det var för kort tid. Skiss och Konstfrämjandets hade velat att det skulle vara ett år. De försökte länge att få medel så att projektet skulle kunna köra vidare. Men först hade vi enbart fyra månader. Den borgerliga regeringen tog bort en del av finansieringen. Sedan blev det sex månader, tack och lov. Det kräver den tiden för att det ska komma någon vart och kunna utvecklas lite mer spontant. Men ännu bättre hade det varit om vi kunnat fortsätta ett halvår till. Det känns tråkigt att behöva bryta kontakten och inte kunna utveckla det vidare.
AB
Under tiden som vi tecknade satt vi och pratade med de som bodde på Päronskogen. Det var en gammal kvinna som berättade att hon hade jobbat på Chokladfabriken i Malmö. Då kom vi på att vi skulle göra chokladprovning för att anknyta till att hon hade jobbat där. Så vi köpte choklad på olika ställen i Malmö och Lund så la vi upp detta på ett jättefint fat så fick alla smaka. Det var jättekul. Det var ett lyckat nedslag.
MA
Det kunde kopplas till hennes jobb på Chokladfabriken och lyfta fram henne som person.
AB
Man såg att alla piggnade till ganska mycket av den där chokladen. Stämningen höjdes.
MA
Vi var också med på några personalmöten, då vi kunde träffa personalen mer samlat. På ett möte fick de teckna av varandra under speciella förutsättningar och vid ett annat tillfälle fick den personalgruppen en annan uppgift. Vi bad dem skriva ned ett slags testamente på lappar till sina framtida vårdare, om de i framtiden skulle hamna på ett vårdboende och inte kan kommunicera med omgivningen. De skrev ned och läste sedan upp texterna inför gruppen.
AB
Vi skulle vilja göra en presentation där man blandar ‘högt och lågt’. Samtalen på Päronskogen kunde pendla mellan tunga ämnen som liv och död och plötsligt frågar någon ‘var har du klippt dig?’ eller ‘Ska du ha mer kaffe?’. På våra ljudinspelningar hörs vi väldigt mycket. Med höga gälla röster, väldigt dominerande. Många hörde dåligt. Det är verkligen gräsligt att höra sin egen röst. Jag jobbade inom hemtjänst en period och då fick jag ett liknande röstläge, jag tycker verkligen inte om det. Min mamma reagerade då jag kom hem till henne. Hon bad mig att sänka rösten.
MA
Första tiden på Päronskogen var vi mycket i dagrummet och det kändes ovant att allt vi sa kunde alla höra. Vi kände oss väldigt dumma i början.
AN
Har ni upplevt att ni har haft utrymme att arbeta som konstnärer?
AB
Det fanns begränsningar. Vi fick ta det utrymme som serverades. Vi hade inte kunnat göra vad som helst. Vi hade ju inte kunnat strunta i integriteten. Vi hade inte kunnat ta en massa fotoporträtt eller filma. Det var bra med dessa ramar. Annars hade inte teckningen kommit fram. Vi har inte haft helt fria tyglar, det kan man inte ha.
MA
Man har fått gilla läget. Man har inte kunnat jobba precis som man brukar. Det har vi båda sett som en möjlighet att utveckla andra saker.
AB
Jag känner igen det där. Jag har jobbat med fotografi och har varit ute mycket på institutioner, skolor bland annat. Mitt utrymme som konstnär har begränsats. Om någon person inte vill bli fotograferad på det sättet som jag skulle vilja, kan jag ju inte göra det eftersom dom är i tonåren och de är jättekänsliga. Så man får liksom ta det man kan ta. Det får man acceptera. Det blir oftast bra. Det blir ett samarbete med den som är med i projektet. Man kan inte göra vad som helst. När man jobbar med modell som man har avtal med, då är man ju fri på ett helt annat sätt, då är det ett helt annat projekt. Två helt olika premisser.
AN
Tanken var från Skiss att man skulle jobba som konstnär? Eller som konsult?
MA
Det var viktigt att jobba som konstnär. Men det var ju förvirrande eftersom vi inte hade någon produktionsbudget som man annars har för projekt. Vi har haft en väldigt liten materialbudget. Så tankarna är avlägsna från tex. utsmyckning. Man får förhålla sig på ett helt nytt sätt.
|
|
'testamente' av personal till deras framtida vårdare
'testamente' av personal till deras framtida vårdare
|
|
