Följande arbeten av konstnären tecknar en slags bakgrund till Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk på Stadsarkivet i Malmö.
På galleri Rostrum i Malmö visade konstnären en installation i form av ett tematiserat kafé, Ostrobotnia, Temat bestod av konstnärens bild/intryck av finska/ryska/polska kaféer.
Kaféet var återskapade minnen, intryck och erfarenheter från hennes
hemtrakt och andra platser hon varit på. Denna personliga bild var för en utställningsperiod under februari 2005 materialiserad och funktionaliserad som kafé.
Vita nylongardiner täckte galleriets stora fönster ut mot gatan. Intrycket av galleriets fönster var annorlunda jämfört med Västergatans för övrigt trendiga eller anonyma fönster på bagelcaféet, arkitektkontoret, tandteknikerlabbet, tingsrätten, porrbutiken, närlivs etc. På detta tillfälliga kafé serverade konstnären nybakade karelska piroger och finskt kaffe under galleriets öppettider.
En
mindre artikel i lokalpressen hade orsakat folkstorm till galleriet.
Flera finländare hade blivit intresserade av utställningen/kaféet och
kommit dit. Några var irriterade över att pirogerna och kaffet var
slut. Lisbeth hade inte räknat med anstormning av publik. Den dagliga
pirogdegen var inte så stor och kaffekitteln var inte beräknad för ett
ordinärt kafé. Konstnären hade tagit för givet att besökarantalet
skulle vara som vid en normal utställningsperiod.
Lisbeth Grägg
Jag drev kaféet på galleri Rostrum som hade bland annat med mitt ursprung att göra och gjorde senare ett annat verk, Men mamma… efter kriget…?
Min
pappa deltog som 20-åring i vinter- och fortsättningskriget. Mina
föräldrar träffades innan han for till kriget. Då han kom tillbaks var
han sårad. De skulle återuppta kontakten och bygga ett liv tillsammans.
Jag ville veta hur det var - om livet och drömmarna blev annorlunda
efter den traumatiska händelsen. Jag intervjuade min mamma om det.
Min pappa berättade en gång för många år sedan för mig om hur det gick till då han sårades i kriget. Jag tänkte att jag skulle skriva ned det, men gjorde det aldrig. Flera år senare skulle jag skriva, men då hade jag glömt så mycket att jag fick skriva en slags metahistoria om mitt minne av hans berättelse. Dessa båda berättelser ingick i en utomhusinstallation i en natur som påminde om bilder som ofta representerar Finland, med björkar, gräs och sjöar som motiv. Det var vid Box konsthall i Marieberg, augusti 2006. Jag var där med några andra medlemmar i Rostrum (konstnärsdrivet galleri). Min intervju med mamma blev klippta fraser där hon uttryckte sin lycka vid en viss tidpunkt i sitt liv och en slags summering av livet. Fraserna var loopade och ljöd från en högtalare placerad i en björk. Högtalaren var riktad ut mot sjön. Från samma björk hängde ett pappersark med texten om mitt minne av pappas berättelse om då han blev sårad. Där hängde också ett fotografi av ett skogsparti, en fiktion av platsen där det hände. Under tiden då man läste denna berättelse hörde man loopen med min mammas fraser ett par gånger. Verket handlade om minnen, om liv och död, om lycka och olycka. Det handlade väldigt mycket om mig själv och om Finland.
|
|
|
|
