Stockholm 10. 10. 97.

Olle Melander
European Tourism Reasearch Institut
Östersund

Käre Olle,
Tack för ditt brev, jag hör av mig förr än du anat.
När jag kom hem klarnade det lite vad jag ville göra med Svalbardresan. Jag vill göra en rumslig beskrivning av situationen, en beskrivning som utgår från rumsliga förlopp. Yttre och inre territorier, anspråk och skalor. Förflyttningar i tid och fokus. Balans av positioner och fokus. Jag har gjort liknande saker tidigare, men det har utgått helt från mina egna iakttagelser. Detta är ett ovanligt tillfälle att göra beskrivningen mer komplex genom, att be flera personer att delta i den. Händelsen är så väl avgränsad till det yttre, på många andra sätt är den oändlig.
Jag skriver till 5 personer som var med på resan och frågar vad som hände. Frågan får ju en delvis annan innebörd för dig eftersom du varit på många av platserna tidigare och hade ansvar för de andras möjligheter till iakttagelser. Jag har försökt att föreställa mig vilken om inte precis praktisk nytta så i alla fall avlägset intresse den jag skriver till skulle ha för i en rumslig beskrivning. Jag tänker t ex på när vi talade om att fronter på väderlekskartan är bättre än sol/moln ikoner och på uppfattningen av människors rörelser och positioner i rummet, som vem det nu var med militär bakgrund, som man skulle hålla sig några steg bakom och lite till vänster om. Det kan handla om sociala och psykologiska förlopp som du själv gått igenom eller bevittnat. Eller om mötet med, perceptionen av en ny plats. Vad gör jag här egentligen? Vad upplever man som verkligt , och vad kunde man lika gärna ha sett på TV. Vilka metoder använder man för att ta sig an verkliggörandet.
Resan är en extraordinär händelse i de flestas vardag, samtidigt är den inte helt och hållet olik andra upplevelser av platser och händelser. Hela tiden sorteras intryck efter likhet och "annorlundahet." Det fanns inte riktigt någon på förhand given mening med resan, att bara besöka en plats är inte tillräckligt, meningen måste uppstå där och formuleras efterhand och i efterhand. När ens förväntningarna ändå är högre än bara avkoppling och lite frisk luft, pendlar man mellan meningslöshet och exalterade iakttagelser. Den är densamma som i allt skapande arbete.
Jag tycker själv inte om när någon kommer och begär att jag delta i någonting utan att den personen försöker ge något tillbaka. Därför skriver jag "En reseskildring för en som var med på resan." Den saknar i stort sett yttre berättelse. Vissa saker återkommer i alla breven annat är personligt. Jag upprepar en del jag redan sagt till dig och skriver en del jag inte sa


Att försöka vara öppen och utsätta sig för "det hela" i en ny situation är både tröttsamt och förvirrande. Mer och mindre medvetet dammsuger jag mina tidigare erfarenheter för att hitta något att relatera till. Allt från Tom Wolfe`s The Right Stuff" om de första rymdfärderna till Hagahus ockupationen i Göteborg. När jag gick på förberedande konstskola läste jag etnologi och ekonomisk historia samtidigt. Samtal jag lyssnade till virvlade upp fragmentariska minnen av skoltsamer, "Upp till kamp i Båtskärsnäs" av Åke Daun, fångstmetoder och handelsintressen. Frågan är om det är till hjälp eller ens stärker självförtroendet att ha hört talas om något tidigare. Om jag till slut lyckades rekonstruera något i minnet var det inte bara lite utan mycket försent att säga det. En mer varaktig och användbar insikt var hur konstant människors uppfattning om vad som är en bra boplats är. Den fick jag när jag gjorde bebyggelsearkeologiska modeller för Historiska Museets basutställningar Allt detta är länge sedan, mitten på 70-talet. Lika länge sedan var det, som jag tecknade av några berg.
Jag kände mig förflyttad tillbaka i tiden. Det förstärktes av att man ofta blir behandlad som lite yngre när man kommer in ett nytt sammanhang. Det är lätt att hamna i en position som det sanningssägande /barnet /dåren/vilden /kvinnan/konstnären/ när man inte har några konkreta arbetsuppgifter. I början hade jag lite väl mycket luft omkring mig, där det skulle utbytas ömsesidigt intelligenta påståenden.
Jag missade inte din lilla pik om min förestående 30-årsdag, men jag var i så fall inte ensam om regressionen. (puddingklubben, de nattliga Kalas Puffs sessionerna och den lite plötsliga upptäckarlustan). Mitt i allt detta, ett visst mått av fåfänga. En vecka till i det adstringerande klimatet, lite mer sömn, så! Se bara på David Gee´s fräscha hy.

Landstigningen på Gråhuken gav ett starkt intryck fast där bara fanns en pinne. Det annars lite oroliga cirklandet som väl är ett försök att försöka förstå och verkliggöra platser och händelser, lyckades Rolf stilla med sin ?andakt?.
Den plats jag minns tydligast var ändå speckugnarna och gravarna, vid landstigningen efter Magdalenafjorden. Jag minns inte ens vad platsen hette. Det var kulet och jag hade varit sjösjuk på morgonen och en del av upplevelsen bestod säkert i den lite hisnande känslan av att det är så här det kommer att bli, hela tiden. Här gäller det att bita ihop och den mentala omställning som följer av det.
Där blev det också så tydligt att historien inte handlade om en befolkning utan om tillfälliga företag. Livsfarliga företag. Det är lätt att bli indragen och bortovaron kräver allt större tribut.
Avstånden, enformigheten och upprepningen är den insikt man inte kan få på annat sätt än att vara där. I efterhand tänker jag att jag skulle ha velat besöka många fler liknande platser. "More of the same" kan vara viktigare än att se många olika saker.
Alla dessa företag styrs förstås av en mängd rationella anledningar. Att de i en snar eller mer avlägsen framtid ska bli ekonomiskt lönsamma, som politiska markeringar, eller för att skaffa sig goodwill och fördelar på hemmaplan bland makthavare och eventuella framtida finansiärer, sponsorer osv. Men förutom det finns en ovanligt stark fiktiv nivå, de är en övning, en metafor för hur man tillägnar sig. För att hålla sig i trim och inte tappa verklighetskontakten måste man öva, repetera.

Omgivningen blir till slut nästan abstrakt De levande människorna blir så överväldigande. Den upplevelsen blev säkert starkare av att jag inte kände någon tidigare. Det hopplock av historia, åsikter och yttre attribut som vi markerar vår identitet med kom väl fram efterhand, men det är ovanligt att man först man ser så mycket av en persons väsen. Hur den rör sig, reagerar, bleknar, rodnar, öppnar och sluter sig. "Polaruniformen" gör att man blir mer uppmärksam på personens gestalt och ganska snart började man faktiskt kunna känna igen personer på långt håll.

Det är klart att det på något sätt är provocerande att möta en enkönad manlig miljö. Helt eller nästan har inte någon större betydelse. Varken historiskt eller nu. Du nämnde en fångstkvinna men det förändrar inte helheten.
Jag har varit i en del liknande situationer tidigare, på byggarbetsplatser, cementfabriker, på World Maritim Center, sjöbefälsutbildning för hela världen, där jag har bott när jag arbetat i Malmö, osv. Många män "blommar ut "lite utanför den blandade, heterosexuella miljöns normer. Det är roligt att se. Det gör ju kvinnor också. Först kan jag kan bli helt betagen av variationen och bara stå och titta. Är detta en voyeuristisk manlig position, eller en tyst iakttagande kvinnlig? Det krävs i alla fall att man har gott om tid.
Svårigheten och glädjen i en sådan här situation är att välja position i ett nytt sammanhang.


Brevet innehåller inte några direkta frågor till dig. I det jag skriver finns väl en del indirekta frågor om ditt perspektiv på de situationer och företeelser jag beskriver, men det viktigaste, det jag inte vet, kan jag inte fråga om.
Bara några dagar efter att jag kom hem fick jag ett erbjudande att delta i ett utställnings projekt som ingår i Kulturhuvudstadsåret. Det verkar vara ett lämpligt tillfälle att visa detta arbete.
Det här brevet är en del i mitt arbetsmaterial. Jag hoppas naturligtvis att du svarar på något sätt. Jag förstår om du är upptagen av ditt nya arbete, men just nu är kanske det rätta tillfället för reflexioner. Du hade helt rätt i att jag mådde bra, jag är glad att jag inte i förväg hittat på någon uppgift utan var tvungen att vara receptiv. Hör av dig om du undrar över något.
Hälsningar
Eva Löfdahl
_________________________________________________
Kära Eva!

Det är inte ofta man far sådana brev som det Du sände mig för ett par veckor sedan. Det skrivs nog inte så många brev överhuvudtaget nuförtiden. Det var ett spännande brev, ett svårt brev, men också ett utmanande och uppmuntrande brev. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det. Det är som ett sorts omvänt kärleksbrev. Jag måste (jag känner det iallafall så) förhålla mig till det på något sätt, utan att riktigt veta på vilket sätt – Jag känner inte att jag bara kan svara. Jag kan inte slå bort det med att jag egentligen har för mycket annat. Brevet rör vid så många frågor som känns viktiga. Frågor som brukar komma upp under längre expeditioner när man har mer tid, kanske tydligare arbetsuppgifter varför "verkligheten" blir mer systematiserad än Du beskriver den. Den utsträckta tiden brukar också göra att flera av de förhållanden Du rör vid, funderar över får svar.

Jag vet inte om jag är mogen att hantera Spetsbergsexpeditionen redan nu eller om jag kommer att bidraga till Ditt projekt. Jag tror nog att jag måste få något eller några fler brev från Dig för att se hur projektet utvecklas och på vilket sätt jag kan och vill bidraga, Hur Du tänker att jag ska delta. Jag har ju i en rad sammanhang avstått från att som jag tycker litet blödigt visa insidan av mig själv (vika ut mig) i något speciellt utförande. Jag har tyckt att det räckt med att vara öppen och tydlig i mitt agerande, i min interaktion med expeditionsdeltagarna. Har någon sedan uppfattat mig på ena eller andra sättet har det varit OK för mig så länge vi fört "saken" framåt och/eller haft roligt, Det existentiella tänkandet har jag sparat till andra sammanhang. Har någon sedan velat beskriva mig så har det också varit OK även om jag ibland inser att den skrivande bara ser en liten del av mig.

Det finns en hel del i brevet som jag undrar över. Om jag varit för artig, ohövlig, inte tagit Dig på allvar osv. Själv upplever jag kanske snarare att jag inte ägnat Dig tillräcklig tid, men Du krävde ju inte särskilt mycket heller. Många skrev några väl valda rader till Anders och krävde tid alldeles tydligt! Men det gjorde inte Du, men vad i allsindar sa jag om Din 30-årsdag??? Du skriver om manligt om fångstkvinnor, jakt, osv jag vet inte om jag kan förhålla mig till allt. Verklighetsuppfattning, incitament för resan är temata som skulle intressera mig att fundera över men jag vill som sagt se litet tydligare strukturer från Din sida. Det finns väl dessutom en del där jag skulle kunna ge Dig rak input i Dina funderingar genom att servera Dig namn, årtal osv, men där jag inte behöver skriva så mycket.

Det är sällan jag skriver riktiga brev nu för tiden, men det kommer mig att tänka på hur det var på expeditionerna förr. Visst fanns det radiotelefoni på basen fartyget, men det var dyrt osäkert och dessutom kunde den avlyssnas. Brev kunde skrivas i lugn och ro i tältet. Jag kunde alltid ha ett brev på gång. Kände jag mig nöjd med dagens arbete, livet, naturen vad det nu var kunde brevet avslutas läggas till handlingarna, dvs stoppas i det redan adresserade kuvertet. Där kunde det ligga tills fartyget, helikoptern kom och hämtade det. Det var avslutat och skulle inte tas upp igen förrän adressaten läste det kanske tre veckor, kanske sex veckor senare. Jag skrev i genomsnitt säkert mer än ett brev per dag trots att det kunde vara flera veckor mellan postavgångarna. Ibland var livet inte så lätt, det var storm, det var arbete det var trist. Då blev det inga brev eller bara påbörjade brev. Svårigheterna hamnade ofta först i dagboken och sedan i brev, när bekymret, faran var över.

Jag skrev ganska många brev. Det var till släktingarna och då främst föräldrar och morföräldrar, fästmö, studiekamrater men även personer jag endast kände flyktigt. Det var ett sätt att hålla kontakten, att utöka den snäva kretsen i forskarlägret. Att få dryfta saker som inte lämpade sig för den lilla, manliga? kamratkretsen. Så här i efterhand fascinerar det mig att jag fortsatte så ihärdigt att skriva trots att svar kom så sällan, ibland inte alls. De som var i den så kallade civilisationen hade inte heller då tid att skriva. Jag har fortfarande kvar de brev jag fick ute i isen.

Att, få brev var en lycka. Kom helikoptern. Den kom så snabbt, fartyg såg vi ju ofta timmar innan eller visste genom radion att det skulle komma, men kom helikoptern då visste jag ju aldrig om den skulle var där i två minuter eller två timmar. När jag hörde helikoptern så sprang jag alltid till tältet för att hämta färdiga brev och slickade igen dem på väg fram till piloten. (Ibland bar jag färdigskrivna "viktiga" brev på mig i dagar ifall helikoptern skulle komma.) Sedan var första frågan om han hade någon post till mig. Det hastiga mötet gjorde att breven stoppade jag på mig. Kanske sneglade jag snabbt på kuverten, handstilarna för att se vilka som svarat, men att läsa då var omöjlig. Det skulle göras i lugn och ensamhet. Det var en njutning att läsa brev. Först läsa dem hastig och försäkra sig g inget allvarligt inträffat. Brev innehöll oftast dålig nyheter, men sedan läsa dem långsamt och om och om igen. Brev långt bortifrån och om andra just nu oviktiga, men kända saker. Sedan kunde jag börja besvara breven, vilken lycka att få föra ett samtal! Jag tror att jag berättade om min misstänksamhet mot telefonsamtal i Ann? Jag ringde väl ändå någon gång per sommar. De var dock sällan uppmuntrande.

Tidningar var också välkomna men det ska jag skriva om någon annan gång. Mitt perspektiv på en sådan här kort expedition förskjuts naturligtvis av att jag varit på Spetsbergen många gånger och att jag hela tiden relaterar till redan skedda saker. Jag måste k a efter vad jag egentligen kände på den senaste. Jag räknar med att resa igen just därför att jag tycker att det ger så tydlig verklighetskänsla. Jag tycker inte naturen, livet eller egentligen något annat heller kan upplevas per TV. Du funderar ju över det också. Om det här är något i den riktning Du tänkt Dig att få vet jag inte, men det är vad Ditt långa, fina brev utlöste en tidig morgon med en ?osvärtad? hjärna.

Det skulle kunna var lockande att beskriva tidiga morgnar, ljusa nätter och långa dagar i Arktis, men tiden, livet känns så kort att det är viktigare att leva än att skriva.

Eva, jag har läst igenom brevet, men bearbetar det inte vidare utan lämnar det till Dig för fortsatt korrespondens. Nästa vecka reser jag till Nya Zeeland för att stilla mitt behov av pingviner och att leva tydligare. Jag skulle uppskatta ytterligare kontakt med Dig om inte annat än för nöjet att få skriva brev till Dig igen, men ska det bli något mer måste jag se mer.
Många hälsningar
0 Melander

__________________________________________________

Stockholm 13. 11. 97.
Käre Olle!

Det var roligt att få ett svar. Jag förstår att formen och möjligen avsikten med brevet är förbryllande. Du skriver att du måste förhålla dig på något sätt och inte bara kan svara och det är väl ungefär så det är menat. Det jag vill är "svårare" än att få fakta om polarforskning.
Nästan ingen skriver brev, i synnerhet inte när man är hemma. Det krävs en form av föresats, annars blir det på sin höjd ett julkort. Men även om det finns en form, så skriver jag till dig "på riktigt". Jag har försökt att hitta områden som jag är intresserad av som du kanske skulle kunna vara intresserad av också. Det finns många trådar du kan välja.

Jag var helt inställd på att ta programmet på Swedarctic som det var. Det var först i slutet av april jag blev tillfrågad om jag ville åka med till Svalbard, jag var alltså inte med på förberedelsekursen i Ånn. Eftersom jag inte visste så mycket kunde den ena platsen vara lika bra som den andra för min del. Det är inte heller lika givet för mig ur vilken aspekt en plats eller händelse är intressant, som det kanske är för de andra. När jag väl var på båten kunde jag nog ha tänkt mig både att fastna i isen bortåt Hvitön och att det kunde ha varit roligt att komma till Barentsburg, också att gå en lite längre sträcka någonstans, men det närmar sig privatresande. Då kan man ju bara åka, för att ortnamnet låter bra eller att det ligger intressant på kartan. Jag har en förkärlek för strategiskt belägna platser, det har visat sig att den utvalda målet varit militärt avspärrat, det hände i Harstad och Tarifa. Det kan vara bra också, inte sällan med en mycket långvarig bosättning.
Med en lite längre förberedelse kanske det hade varit möjligt att klä en del irrationella önskningar i en anständig projektbeskrivning. Nackdelen med det är att man kan känna sig förpliktad att göra något, även om det efter ett tag visar sig att just det inte är någon speciellt bra idé.

Du behöver inte oroa dig att du skulle ha varit för mycket eller för lite någonting. Det vore ju konstigt om det inte fanns några som helst friktioner när man kommer in i ett nytt sammanhang. Jag väljer att vara uppmärksam på det. Mycket handlar om tendenser i sin förlängning och det handlar lika mycket om konstnärsrollen som om mig själv. Jag blev sent tillfrågad men det är ju inte personligt. Det var inte någon som behandlade mig som barn eller dåre. Det närmaste jag kom i att känna mig som ett barn var när Claes torkade av mina byxor med mossa. Jag uppskattade verkligen omtänksamheten. Lite förvirring är bra.

I någon bemärkelse måste en konstnär göra sig "nyttig"; Genom att sälja något som någon annan vill ha, genom att delta i en dialog med andra konstnärer eller bara tjäna som exempel på att det finns något kulturliv överhuvudtaget. Man måste uppfylla någons förväntningar, vilket i och för sig kan vara en förväntan att inte uppfylla förväntningarna, annars blir man totalt isolerad.
När jag skriver till dig om resan använder jag mig av erfarenheter från mitt konstnärliga arbete t.ex i de avsnitt i mitt första brev som handlade seende, relationen mellan öga och kropp och skillnaden mellan att se och att finna. För att inte som en "tyckare" pösa ut över alla bräddar, kan det vara bra att få lite motstånd och korrektion i sak, samtidigt får du bakvägen en inblick i en del konstfrågeställningar En annat område som vi redan har kommit in på är territorium, integritet. Det är på sitt sätt utelämnande att visa i vilka banor man tänker men det är inte detsamma som att avslöja sitt innersta. Jag förstår att du har blivit beskriven, det har jag också blivit, men det är jag inte intresserad av att göra. Jag skulle inte ha skrivit till dig om jag om jag inte trodde att du kunde uttrycka dig om saker som ligger lite utanför ditt professionella område, men det skulle vara omoraliskt att skriva till någon som alltför gärna vill visa upp sig och helt omedvetet blottade sig, som i vissa TV program.

Jag skulle vara glad om du höll en "file" som heter verklighetsuppfattning öppen och sorterade in sådant som kan passa där. Hur är tydligt?
Det är inte så lätt att förklara vad jag i brist på bättre kallar ?en rumslig beskrivning?. Jag kan tänka mig att iakttagelserna ändå
bildar en ?topografi?, grupperar sig kring poler eller gränslinjer som tydligt/otydlig, verkligt/öververkligt/overkligt, eller när integriteten tänjs eller utsätts för press, snarare än verkliga övertramp osv.
Jag har inte gjort exakt något sådant här arbete förut, då skulle jag säkert inte göra det heller. Metoden är inte utarbetad så jag riskerar från och till att göra bort mig intellektuellt och mänskligt.
Jag är helt medveten om att det är jag som måste driva detta vidare men om kommer på något kan du väl skicka det.
Hälsningar
Eva

__________________________________________________

Bluff 14. 11. 97 23.30 Nya Zeeland

Kära Eva

Nu har jag kommit till NZ:s sydöstligaste udde och blickar ut över havet. Jag vet att Antarktis ligger där borta. Jag har varit även på denna sidan av kontinenten. Det är en stor tillfredställelse att veta att Antarktis ligger där bortom havet och också veta hur kallt det är och hur vackert det är och hur väldigt det är. Det är 20 år sedan (precis!) sedan jag var där. Jag försöker berätta för mina reskamrater hur det var, hur det kändes men de hör inte på. De förstår inte. Det är något speciellt med att ha varit med. Alltifrån historiens vingslag, till den hårda kalla verkligheten. Allt har jag upplevt, men mina kamrater har inte det. De känner inte verkligheten, inte den här verkligheten. Jag har frusit om fingrarna men ändå grejat både överlevnaden och forskningen. Det känns skönt efteråt. Trots att det är 20 år sedan har jag kvar äkta vänner från denna expedition. Det hårda livet, upplevelserna, överlevnaden har för alltid bundit oss samman. I övrigt har jag stenar, dia bilder souvenirer som betyder något för mig, som ger mig minnena tillbaka. Ingen annan kan få det, men jag vet att jag har levat. Det känns oerhört skönt. Det är inga som helst tvivel. Jag har deltagit i verkligheten. Min insats har haft betydelse. Det känns bra!
Efter att ha skrivit av mig här i inledningen, tror jag att något liknande kan sägas om varje expedition. Kanske var vår till Spetsbergen lite kort? Kanske skulle du fara med på en längre så att verkligheten blir lite tydligare. Det är frestande att skriva en massa snusförnuftigheter till dig nu. Du verkar så ung och oförstörd, men....
Jag tror inte att jag skall försöka uttolka nuet utan hoppas istället att få höra av dig och höra om jag en del av ditt projekt eller en åskådare. Båda dera är OK. Lev väl! Hör av dig någon gång.

Många hälsningar
Olle M

___________________________________________________

25 Nov 1997 20:39

Hej Eva

Det är inte samma känsla i E-mail som i vanliga brev, men det här är ju effektivt och snabbt.

Du jag har nog läst ditt brev tre gånger (sakta och noga), men endera fattar inte jag eller så är det något så revolutionerande du vill göra att du inte klarar att förklara det.

Jag täckte väl förhoppningsvis en fråga med brevet från NZ, men jag vill veta mer hur Du tänker. jag måste nog be dig om litet större tydlighet vad du hoppas på av mig.

Många hälsningar
Olle

___________________________________________________

Stockholm 26. 8. 98

Käre Olle!

Det har gått ett år sedan Svalbardresan, det är kanske därför den känns mindre avlägsen nu. Dessutom närmar sig tidpunkten för när det här arbetet skall vara färdigt.
Det var svårt att fortsätta att skriva i höstas. Jag tyckte att jag redan fått många bra svar i ditt första brev. Sedan gick breven om lott. Jag behövde lite tid och perspektiv för att försöka reda ut om det fanns en massa underförstådda förutsättningar. Lite väl mycket tid tycker jag nu. Inte för egen del, det är ganska normalt att något ligger ett par månader, men det är ju skillnad när man riktar sig till en annan människa.

Här är en del av bakgrunden: Jag ville använda tillfället på Svalbard expeditionen till var att försöka förstå vilka förväntningar ni hade på konst. Vad det kan vara, vilka behov den fyller, vilken kunskap den kan ge. Det var aktuella frågor både för mig och i en allmän diskussion. Konstbegreppet, är inifrån sett väldigt expansivt, expansionistiskt till och med. Det kan innefatta vad det vill, liv och vardag, vetenskap, teknik osv. Den egentliga konfrontationen utifrån ligger nog inte i, att man inte förstår utan i om det är meningsfullt. Inbyggd i initiativet att ta med en konstnär ut på en expedition, ligger en idé om att konstnären skall överskrida sin "vanliga" verksamhet och relatera till just den speciella situationen. Begränsningen av arbetet ligger alltså inte i definitionen av konst, utan den frågan blir rent personlig.
'Gränsöverskridande' och 'utbyte' ansluter ju sig till en mycket vanlig retorik och det finns säkert mer konkreta förhoppningar om pedagogisk förmedling och PR osv, men det hindrar inte att tanken på idé utbyte också kan vara allvarligt menad. Jag har alltid undrat hur det skulle gå till egentligen?
Förra sommaren hade jag just läst igenom mängder av material om olika konstprojekt, som på olika sätt relaterade till platser och människor, så jag var rätt trött på alla metoder. Men frågan, hur gör man, är uppriktig. Utbyta vad? Vad skall jag byta med?

Det jag skriver om rör sig i ett tänkt, gemensamt? område mellan mig och den jag skriver till. Det är inte ett ämnesområde, utan handlar mer om att känna igen strukturer, förmågan att känna igen en missbildad kantarell i öknen. När man skriver hamnar det lätt i en meta nivå. Visuellt är det självklarare, geologi måste innehålla många sådana identifieringar också. För att kommunicera om detta måste man stapla en massa exempel. Jag gör det i min reseberättelse. Det är ansatser som måste fyllas på med erfarenheter från andra tillfällen för att bli tydligare.

Du skriver om att du är fascinerad av att du skrev så många brev på expeditioner, trots att du inte alltid fick svar. Förhållandet mellan den som är långt borta och de som är hemma i civilisationen är ojämnt förstås, men jag är verkligen också fascinerande av att önskan att sätta sig i förbindelse är så stark.
Beslutet att uttrycka sina idéer förutsätter kanske, men skapar framför allt i sig själv en viss isolering, men isoleringen genererar energi att nå ut ur den.
Det märks att du har skrivit många brev en gång .
Det finns en stipendieateljé i Longyearbyen. För ett par dagar sen blev jag tillfrågad om jag inte skulle söka den. Den är på 13 kvm i Nybyen. Jag försökte förklara att det är inte är så stor mening att vara där om man inte också har möjligheter att ta sig ut därifrån och röra sig i omgivningarna. Det är nog tur att jag inte har suttit där och skrivit.

Jag har läst om ditt brev från Nya Zeeland. Jag kan avundas renheten och tydligheten i minnet från Antarktis för 20 år sedan. Avgränsningen; att det är så tydligt olikt "annan verklighet". Det är visserligen sorgligt, men olikheten försonar ändå att det inte riktigt går att förmedla den erfarenheten så att andra förstår.
Du berör en ofta känslig aspekt för forskare och konstnärer; att skriva in sig i historien. Jag kom att tänka på en utställning för inte 20 men18 år sedan precis! Min kanske mest "heroiska" utställning, den gjordes helt utan budget. Det innebar att vi fick ägna hela sommaren åt att plocka material ur containrar (och en del från byggen som möjligen inte var bortkastat), allt fick bäras till ateljén, liksom själva utställningen på öppningsdagen fick bäras nån kilometer till utställningsplatsen, Årstafältet. Där kollapsade jag av utmattning. Utställningen var dessutom bra, på vilket sätt skulle bli lite långt att skriva om här, men i det här sammanhanget är det lite märkligt att den bl a handlade om att det "vanliga" är undflyende ... om en lösgjord verklighetskänsla. Inom konsten absorberas handlingssätt, estetiska och innehållsliga val snabbt och obehindrat. Många gånger är det bara de som var med och ett par till som vet hur det var. Sen tolkas det på andra sätt.
Jag har nog exploaterat förhållandet mellan ting och upplevelser, kanske minne också. Det är antagligen därför jag nästan inte har några souvenirer. Ibland plockar jag upp stenar eller saker, men antingen tappar jag bort dom eller så hittar jag något som jag inte har en aning om vad det är.
Det är inte konstigt att det man upplever med alla sinnen framstår som mer verkligt. Det är konstigt att minnet av fysiska påfrestningar bleknar så snabbt. Kroppen minns, men det visar sig på andra sätt. Hur minns du kylan ?

För all del, skriv gärna lite snusförnuftigheter, jag tycker att jag har måst skriva så många. Jag betraktar dig som deltagare och hoppas att du vill vara det. Det har blivit lite av Wirgina Wolf´s "Ett eget rum" över det jag har skrivit till dig. Jag har uppehållit mig mycket vid förutsättningarna, jag vet inte varför.

Varma hälsningar
Eva

___________________________________________________

11 Jan 1999 15.00

Olle!

Tack för julkortet. Du lämnar inte pingvinerna i sticket.

Ja, en längre sjöresa vore säkert bra. Jag kan inte riktigt se hur den skulle förverkligas. Det var ett reportaget i DN igår om en charter resa med rysk isbrytare till Antarktis, artikelförfattaren mönstrade på som kioskbiträde. Jag läste ?Into Thin Air? Jon Krakauer, om Mount Everest turismen, för ett tag sedan också. Den som det verkade lite ansträngda framtids visionen i ? Venus är vår/The Space Merchants?, Pohl & Kornbluth. 1952, där både Antarktis och mån resor är vardagsmat, kanske besannas.

Nu är det inte någon av de genrerna som jag vill ge mig in i. Här kommer en PDF på den katalog, där utställnings foton och brevväxlingen ingår. Har du några kommentarer? Det finns plats för dem.

Hälsningar
Eva
___________________________________________________

12 Jan 1999 8:35

Hej Eva

Ligger i sängen här i Östersund och knäpper på datorn och har med en viss möda läst din korrespondens med oss fyra om Spetsbergen. Det verkar så länge sedan. Expeditionen var nog för kort. Den gav inte så djupa minnen! Jag har dock varit tillbaka till Spetsbergen och även ner till Antarktis och stillat min längtan efter pingviner. Nej, jag lämnar dem inte i sticket. Tack för inbjudan till Arkipelag, tyvärr var jag redan på södra ishavet då Du hade vernissage.

Jag förstod att det skulle komma ngt från Dig. Igår var jag tillfälligt i Spånga för att säga "hej då" till mina söner som skulle ut på var sin längre resa. På kvällen när jag blev lämnad ensam fick jag helt oförmodat Din adress i handen. Jag kände med handen på en hylla högt upp skåpet där jag inte kan se om där fanns ngt. Det som låg där var Din adress avriven från ett kuvert eller brev. - Jag förstår inte hur eller när den hamnat där.

Jag läste om Dina och mina brev i texten Du skickade mig, vad sa jag egentligen om Din födelsedag? Inte hade jag ngn fundering om
växthuseffekten även om jag jobbade med den för tjugo år sedan. Hela texten låter annorlunda på engelska än svenska. Varför gör Du den på engelska? När jag läser texten igen slås jag av hur mycket av mitt liv jag har levat utomhus i tält, vindskydd och snögrottor, ofta ensam eller i en liten grupp. Jag har tyckt om det. Det har varit mkt tid att tänka. Vad jag tycker idag vet jag inte säkert, allt har ju ändrats. Nu finns det t.o.m fångstmän som har fax och E-mail. Kommer det vara möjligt att leva ensam med naturen i framtiden? Kommer det vara möjligt att få ro eller kommer de många möjligheterna att pressa oss att accelerera vårt handlande i hopp om att uppleva mera istället för intensivare. Vad är egentligen intensivare i detta sammanhang?

Går det att leva flera liv samtidigt? Ungefär som när man försöker se två
TV-program samtidigt genom att zappa mellan kanalerna?

Eva, har Du nio liv? Är de bra? Lycka till med Ditt projekt!

Många hälsningar och kramar

INNAN DU GÖR DETTA TILL MIN KOMMENTAR TILL DIN TEXT KAN DU VÄL GE MIG ETT
SVAR OCH EN BETÄNKETID PÅ NGN DAG

Olle M
___________________________________________________

15 jan1999 14.32

Hej Olle!

Jag sitter i ateljén i Bagarmossen nu, den vetter ut mot en bergknalle med några tallar. Här är mycket tyst och stilla.

Hälften av texten var redan på engelska, det blev billigare än att översätta allt till tyska, dessutom är engelska ett språk de inblandade (och många andra) förstår. Men visst blir det lite disigt med en översättning och det blir verkligen tydligt hur mycket mer precis man kan vara på sitt modersmål. Språken är också ett område där detta dilemma utspelas.
Hur långt ska (kan/vill) man sträcka sig?

Ja, om jag skall vara konsekvent är en korrespondens ett uttryck för önskan om alternativa liv. (men jag zappar inte och har inte påslagen mobiltelefon.)

Jag tyckte inte att det verkade orimligt att ?historiens vingslag? syftade på växthuseffekten och ville peka på isolering i makro skala, utöver snögrottor, frigolitmuren, mätningar av hullet osv.

Det här om födelsedagen, tolkade jag nog som att du tyckte att jag var lite flamsig. Läs ihop det med det som står innan. Konstscenen är ungdoms orienterad, där är jag ?äldre?. Jag skulle inte ha kunnat minnas sådana detaljer om jag inte ansträngt mig för att beskriva någon sorts tids och rums svikt.

Man kan ta vilken del av verkligheten som helst och beta sig in i, men jag bearbetar nog hellre lite spretiga och otydliga situationer. I ett uttalat här och nu är väl där man bara är.

Eva
___________________________________________________

Olle

13:32 1999-01-19
Hej Olle!

Har du några ändringar eller tillägg? Kan du skicka en kort presentation av dig själv, dina yrken, 4-5 uppgifter.
Jag hoppas att jag inte låter alltför korthugget sammanbiten när jag skriver. Om vi talar om intensitet, så är det ju spännande att skriva brev.
Det vore roligt att prata med dig nån gång.
Hälsningar
Eva
___________________________________________________

9 Feb 1999 6:36

Hej Eva

Du ville ha några rader om mig. Kan följande hjälpa.

Jag är född 1944. Redan under gymnasieåren intresserade jag mig för fjällen och polartrakterna, vilket fick utlopp genom deltagande i Stockholm University Svalbard Expeditions 1966 och 1969, samt ett antal arbeten framförallt i Norrbottensfjällen. Studier av inlandsisens avsmältning i Lappland ledde till en doktorsexamen 1980. Då hade jag redan varit i Antarktis 1977 inbjuden av amerikanska forskare. Samt påbörjat en anställning som Fjällchef på Svenska Turistföreningen.
Under nästan 10 år ägnade jag mig åt turismen i fjälltrakterna. Kunskaperna därifrån fick jag god nytta av när jag 1987 satte igång att organisera expeditioner till polartrakterna vari ingick byggandet av två svenska forskningsstationer i Antarktis. Sedan 1987 har jag månader i sträck varit på expeditioner till såväl Arktis som Antarktis. Ibland mer än en per år. Besöken på Spetsbergen/Svalbard är sedan 1991 årliga. Genom sin säregna blandning av storslagen natur och olika kulturlämningar är Svalbard mitt drömområde i norr.
Sedan 1997 är jag chef för ett Turismforskningsinstitut i Östersund.
Om Du kortar ner det hårt vill jag se Ditt förslag. Vidare frågade jag Dig vad Du tog med av mitt senaste brev, men det fick jag inget svar på. Hur gör Du?

Hälsningar

Olle
___________________________________________________

11:00 1999-02-09
Olle, hej!

Det förra brevet tänkte jag mig liksom de tidigare oförändrat.
Din verksamhetsbeskrivning är lite längre än de andras. Rättvisa eller autenticitet? Du får godkänna om jag kortar ned.
Eva
___________________________________________________

9 Feb 1999 12:17

OK, jag har ju aldrig riktigt skaffat mig grepp om vad du gör i detalj så jag smälter även detta för det har faktiskt intressanta aspekter, men när allt detta är klart måste vi avsätta tid och samtala litet snabbare än ett brev då och då

hälsningar och kramar

Olle